Pianisten och musikproducenten Ivetta Irkha var på väg till Madrid för att förbereda en konsert när Ryssland invaderade hennes hemland Ukraina. Bara två veckor senare arrangerade hon en nästan fem timmar lång fredskonsert i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Nu ägnar hon sin tid åt att främja sitt kulturarv och hjälpa ukrainska musiker.

Hur lyckades du få ihop en så stor konsert på så kort tid?

– Tanken var att jag och min kollega Vadim Gladkov skulle förbereda oss för att spela fyrhändigt, Rachmaninovs andra svit bland annat, i Madrid. Jag landade två dagar efter att kriget började. Jag var tvungen att göra något, så jag släppte allt jag hade för händerna och började ringa runt till alla jag kände. Jag satt med mobilen dygnet runt. Jag är från Charkiv. Du kan ju tänka dig hur det kändes. Allt förvandlades.

Vad betydde det för dig att få göra konserten?

– Jag har bott i Sverige i 27 år och har nästan aldrig spelat ukrainsk repertoar. Nu får jag tillgång till fantastiskt material. Till fredkonserten letade jag fram min pappas noter, han var professor i kördirigering på Charkivs Academy of Culture. Hans arrangemang av den ukrainska folkvisan Reve ta stogne Dnipr schyrokyj framfördes av över 220 körsångare i en fullsatt Hedvig Eleonora kyrka. Jag ringde till och med till min vän Oleg Orisjenko, chef för Charkivs opera, som skickade handskrivna orkesterstämmor till Myroslav Skoriks berömda Melodi från skyddsrummet! Sedan dess klingar den landet runt. Fredskonserten är ett bevis på musikens förenande kraft. Den pågick i 4 timmar och 40 minuter och vi lyckades samla in 300 000 kronor. Jag har också arrangerat ett pianomaraton och ett operamaraton, det är det minsta jag kan göra för att hjälpa mitt blödande hemland.

Du har spelat piano runt om i världen, USA, Kina, Tyskland. I vilka länder föredrar du att framträda?

– Jag har spelat mycket i Kina, innan de byggde sina fantastiska konserthus. Jag har fått uppleva dåliga flyglar, ostämda instrument som kördes på cykelkärra från musikaffären till spelplatsen. Pratiga, ouppfostrade publiker i kinesiska landsortshålor. Och så har jag fått spela på otroliga, splitternya Steinwayflyglar i utomjordiskt vackra konserthus med spegelblank marmor och blommor överallt. Jag har tyckt väldigt mycket om båda upplevelserna.

Är den kinesiska publiken mer pratig än andra?

– Ja, verkligen. Framför allt i de långsamma satserna. Sedan applåderar de alltid. Kineser lär sig faktiskt mycket om just västerländsk klassisk musik i skolan, men att sitta still i en konsertsal utan att prata är svårt för dem.

Hur viktig är kontakten med det internationella musiklivet för ditt konstnärliga skapande?

– Framför allt är den viktig för mitt pedagogiska arbete. Jag har kontakt med 80 000 pianopedagoger ute i världen via nätet. Vi delar tankar och metodiker, unika metoder för att utbilda barn. Tonsättare skickar noter gratis, för fyrhändigt, sexhändigt. Mina pianoelever tycker mycket om det, klassen är multinationell. I augusti fick jag 14 fantastiska musikböcker för barn på posten av den ukrainska tonsättaren Oxana Krut efter att hon hört mig spela hennes Ukrainsk fantasi på en livesändning från Matteus kyrka i Stockholm. Nu spelar alla mina små pianister Oxanas musik och vi kommer att göra en konsert snart.

Det låter som en väldigt generös värld?

– Många av dem är ukrainska pianolärarinnor. Sammanhållningen har blivit ännu tydligare sedan kriget började. Ukrainska komponister skickar musik över världen för att sprida vårt arv. Men mitt eget konstnärliga skapande påverkas av alla möjliga intryck; konserter, operor, möten med musiker, konstnärer, författare, regissörer – och inte minst av barn och ungdomar.

Hur påverkas du av att spela utomlands?

– Det är alltid en utmaning. Särskilt när jag spelar i mitt hemland, där det finns stora virtuoser. Man behöver öva lite extra, skärpa sig lite mer.

Hur jobbar du för att upprätthålla din internationella karriär?

– Det är bara kontakter som gäller om man inte har någon agentur som hjälper till och det har jag aldrig haft. I min ålder kommer det inte heller hända, man måste jobba för sig själv och det är jag bra på. Jag är inte utomlands så ofta längre, jag är ganska knuten hit till mina pianoelever och till mitt arbete som konstnärlig ledare för kammarmusikserien i Hedvig Eleonora kyrka. Men jag spelar en del i Italien, Spanien och förstås i Ukraina. Sverige är ju ändå ett väldigt litet land, så det är fint att få komma ut och möta nya människor.

Hur pass stor del av din tid undervisar du?

– Jag har undervisat i piano i 35 år. Mina elever är just nu mellan 4 och 83 år gamla! Jag undervisar i klassiskt piano på Nordiska musikgymnasiet och har precis börjat på Djurgårdsskolan i Stockholm, där jag även lär ut musikhistoria, gehörslära och kör. Där går prinsparets son. Prinsessan Sofia ringde själv i våras och ville att jag skulle ordna tre ukrainska gudstjänster på slottet. Jag samlade den ukrainska flyktingkören och bjöd in korister ur S:t Jakobs kammarkör, Hedvig Eleonora ungdomskör och solister från Kungliga Operan till Slottskyrkan. Sista gudstjänsten var både prinsessan Sofia och kungaparet på plats.

Vad är viktigt när man lär ut piano till barn?

– Man lär inte ut piano, man lär ut kärlek till musik. Upplevelsen av något vackert, att barnet lär sig att uttrycka känslor med hjälp av sina fingertoppar, lär sig att förstå de stora mästarnas musik. Det är viktigt att förmedla till nästkommande generationer.

Hur var dina pianolärare när du växte upp i Ukraina?

– Jag har haft turen att få gå hos flera judiska lärare sedan jag var liten. En av dem fattade direkt att jag var begåvad och satsade på mig ordentligt. Jag vann en liten tävling i Charkiv och flyttades till en specialmusikskola från sjunde klass. Där jobbade Regina Horovitz, syster till Vladimir Horovitz, en av de största pianisterna någonsin. Jag fick en fantastisk musikutbildning! I den judiska kulturen har de ett annat sätt att uppfostra sina barn, vilket också påverkar hur de lär ut. De entusiasmerar och berömmer.

Vad sysslar du med just nu?

– Jag har sju inneboende från Ukraina och jag försöker hjälpa musiker som är på flykt. Kammarmusikserien rullar på i Hedvig. Jag jobbar mycket som producent. Övar in nya program, väver in ukrainsk repertoar. Det är fullt upp hela tiden. I oktober producerade jag fyra konserter under kulturnatten i Hedvig. 22 pianister spelade Djurens karneval av Saint-Saëns. Det var dans och diktläsning, framträdanden av ukrainska flyktingar och så kompade jag själv operasångare.

Det låter intensivt!

– Ett sätt för mig att hantera krigssituationen och sorgen den medför är att hålla mig upptagen. Jag omges av så mycket mörker att jag behöver träffa mina elever och få spela. Det blir min återhämtning.

FAKTA

Namn: Ivetta Irkha
Ålder: 53 år
Yrke: Konsertpianist och musikpedagog
Ort: Stockholm
Händelser i urval: Min första konsert med orkester i Charkiv när jag var tio år. Min första konsert i utlandet, i Nürnberg, med min pappa Vasilij Irkhas kör. Och självklart fredskonserten, operamaratonet och pianomaratonet för Ukraina.