När Jens Bogren tog över musikstudion som blev Fascination Street i Örebro spelade han främst in frikyrkokörer och julskivor. Idag är han en av den internationella metalscenens mest anlitade musikproducenter och är en lika god psykolog som ljudtekniker.

Hur viktig är kontakten med internationella artister för dig?

– Den absolut största delen av mina uppdrag kommer från utlandet. När jag drog igång hade jag inget riktigt mål, jag tyckte bara att det var så himla kul att hålla på. Plötsligt jobbade jag med två band som hade en betydande internationell publik, Katatonia och Opeth. Det var då det tog fart. I början fattade jag inte hur stort värde man har utomlands bara genom att vara svensk, en inbyggd legitimitet. Man får tacka de som banade vägen.

Varför söker banden sig till dig?

– Det där är en bra fråga. Min roll är egentligen ganska otydlig. Artisterna har bara hört skivor som jag har varit med och gjort, men de kanske inte alltid vet vad jag har bidragit med. Vissa producenter är mer ljudtekniker, andra mer låtskrivare. Min styrka är att jag är ganska duktig på alla delar. Ibland kommer band som tror att deras låtar är redo att spelas in, men det kanske inte jag tycker.

Blir det ofta konflikter i studion?

– Det förekommer. Att vara producent är också att vara psykolog. Vissa artister måste man manipulera lite så de tror att idéerna är deras egna. Etablerade band är så vana vid studion och har man nått ett förtroendekapital är det lätt att komma med idéer även om det handlar om att slakta saker eller lägga ihop två låtar till en. Eller ringa in gosskören.

Gosskören?

– Jag gillar att plocka in element som inte är helt uppenbara. Det blir lätt ganska likriktat i hårdare genrer.

Hur ser balansen ut mellan din internationella och nationella verksamhet?

– 80 procent utländskt, 20 procent svenskt.

Hur skiljer det sig att jobba med internationella artister jämfört med svenska?

– På det stora hela skiljer det sig inte särskilt. Men ganska många band från olika hörn i världen, som Sydamerika eller Asien, gillar att väva in någon form av influens som anknyter till deras egen kultur. Mer än av svenska band gör.

Fast det finns ju en hel del vikingainspirerade band här?

– Haha, absolut. Men det handlar mycket om image också. Det är få band på hög nivå som lägger in tydliga folkmusiktoner till exempel. Medan ett band som Sepultura från Brasilien har en hel del intrikata rytmer som flörtar med det brasilianska kulturarvet.

Hur har digitaliseringen av inspelningsteknik och kommunikation förändrat din internationella verksamhet?

– Det är en helt ny situation att förhålla sig till. I början jobbade jag alltid med artister i studion, där vi gjorde från ax till limpa på plats. Idag sker delar av inspelningen ofta någon annanstans. Skivbudgetarna har gått ner, vilket gör att de flesta artister inte har råd att vara i studio så länge. Så jag hjälper till med demos och gör förproduktion, spelar in trummor, sedan kanske jag inte jobbar något mer förrän det är dags för mixning. Folk har andra möjligheter att göra saker själva idag.

Hur känner du inför det?

– Det har gjort att producentens roll förbises och det är klart att det märks. Man missar väldigt mycket som sker i studion, där man sitter tillsammans och skapar i stunden. Genomsnittskvaliteten på utgiven musik har gått ner, skulle jag nog våga påstå.

Vad har du för råd att ge hugade musikproducenter?

– Studera till läkare istället! Skämt åsido. Det är så väldigt många som vill in i branschen idag. När jag flyttade hit var lärarutbildningen störst på musikhögskolan vid Örebro universitet, nu är det musikproduktionsprogrammet. Konkurrensen är extrem. Mitt råd är att försöka skaffa någon form av mentor och få praktisk erfarenhet. Eller håll det på hobbynivå. Jag älskar mitt jobb men jag kan längta tillbaka till det brinnande musikintresset jag hade innan.

FAKTA
Namn: Jens Bogren
Ålder: 42 år
Yrke: Musikproducent, främst inom hårdrock och metal
Ort: Örebro
Verk i urval: Opeth Ghost Reveries (2005), Amon Amarth Twilight of the Thunder God (2008), Kreator Phantom Antichrist (2012), Sepultura Machine Messiah (2017).