Med Raison d’Êtres andra album uppfanns genrebeteckningen dark ambient, en liten men allt växande elektronisk musikvärld. Peter Andersson har letat skrot på amerikanska bakgårdar för att experimentera med på scen, för att tänja på både genrens och sina egna gränser. Men huvudanledningen till att han alls gör musik är för att försöka förstå sig själv.

Du gör musik under ett tiotal olika namn, hur kommer det sig?

– När jag började lyssna på musik som ung upptäckte jag till min fasa att band och artister kunde låta väldigt olika från skiva till skiva. Då blev jag arg. Jag tycker att grejerna jag gör har så olika ingångar att de inte går att ha under samma artistnamn. Huvudprojektet är Raison d’Être, alla de andra är sidoprojekt. Många tycker att allt låter rätt likt, men jag håller inte med. De aktiverar olika delar av min sinnevärld. Eller mitt mentala tillstånd.

Hur kommer det sig att genrebeteckningen dark ambient uppfanns?

– Det var Roger Karmanik som grundade skivbolaget Cold Meat Industry som hittade på begreppet när jag hade gjort min andra platta. Han bestämde bara att vi kallar det så. Sedan spreds det. Det är inte första gången det skapats nya saker runt Cold Meat som sedan kommit ut i världen. Genrebeteckningar, frontfigurer på olika sätt. Det var ett oerhört viktigt skivbolag.

Hur ser dark ambient-scenen ut i världen?

– Det är ju rätt svår musik att ta till sig, så scenen är liten. I Sverige är det rätt tillbakadraget och återhållsamt. Ibland får man vara glad om det kommer 50 pers när man spelar. Utomlands är det på en helt annan nivå, speciellt i Östeuropa. När jag började spela live i mitten av 90-talet åkte man inte dit, bara till länder som Belgien, Tyskland och Italien där allt var jättestort. När öst sedan öppnades mer och mer blev man dyrkad som en stjärna, det var helt otroligt.

Vad tycker du om att spela utomlands?

– Oavsett var jag har spelat, i USA, Australien eller i Europa, så har jag alltid blivit lika väl mottagen. I sådana här smala genrer blir folk så tacksamma att man kommer dit över huvud taget, att folk får samlas. Amerikanare är väldigt öppna, men även ryssar har som en kollektiv glädje. Första gången jag var i Ryssland var helt makalöst. Jag delade ut skivor från scenen, folk blev helt i extas.

Hur har digitaliseringen av inspelningsteknik och kommunikation förändrat scenen?

– Jag höll ju på före internet. Då fanns en kassettkultur inom den elektroniska musikscenen, precis som i metalvärlden. Man skickade demotejper kors och tvärs, bytte fanzines. Det var svårt att få tag på saker, man fick lägga ner mycket tid och nästan hela sin själ i det. Idag går allt att få tag på, vilket såklart är bra för mig som artist, men det finns både för- och nackdelar. Det blir absolut en demokratisering av skapandet, ingen som säger vad som är bra eller dåligt. Men samtidigt är det är svårt att sålla i ett stort hav som också består av mycket skräp.

Som medelålders musikfan romantiserar man ju lätt den kampen och allt analogt.

– Det blev ju mer som en ritual på den tiden, att komma hem med en stor skiva som man letat efter. Men jag är väl en av de få som tycker att vinyl har sämre ljud än digitala filer. Trots det har jag börjat släppa LP-versioner av tidiga CD-släpp, mest för att det efterfrågas.
CD-skivan är inte så kul. Det var en kvalitetsstandard som fastställdes 1980. 16-bit, 44.1kHz. Nu med digitala verktyg och ljudkort pratar vi om flerfaldigt gånger bättre kvalitet.

Har du drömt om en internationell karriär?

– Som barn hade jag någon sorts popstjärnedröm, men sedan drogs jag ju till rätt svårtillgänglig musik. Min första tanke när frågan om spelningar utomlands kom var, hur fan ska jag göra då? Det är en sak om man är ett rockband med en sättning. Jag då? Som gör allt själv och programmerar hit och dit. Det är för tråkigt att titta på någon som bara står bakom en datorskärm.

Hur löste du det?

– Jag har alltid med någon form av akustiska instrument som jag kan manipulera i datormiljö, i realtid. Cymbaler av olika slag, stråkar. Sporren blir att hela tiden hitta på nya grejer, jag försöker maximera livepåläggen så mycket som möjligt. På en turné i USA gick jag omkring på bakgårdar och letade metallskrot att ha med på scenen inför varje spelning. Ibland funkade det, ibland inte alls. Just nu har en jag konstig mackapär som ser ut som en flöjt, men som är en elektronisk effektapparat som jag sjunger i.

Hur ser balansen ut mellan din internationella och nationella verksamhet?

– Jag har kanske gjort drygt 100 spelningar, varav 90 procent är utomlands. Skivköparna finns i Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Belgien och USA. I Ryssland finns allt som bootlegs, min musik finns alltså på kiosker i tunnelbanan. Brända cd-skivor med mp3:or, flera album på varje skiva. Jag har sett 6–7 olika varianter. Det är ju jävligt kul.

Vad ger det dig att verka utomlands?

– Jag är supertacksam för att jag uppmärksammas i världens alla hörn, även om det är i mindre skala. Det är hur kul som helst att få åka ut och spela och träffa andra artister. Skönt att känna att man blir omtyckt och att människor uppskattar det man gör. Jag skulle ändå hålla på med musik, eftersom det är min självterapi.

Du har varit aktiv i 30 år nu, har terapin funkat tro?

– Kan man nånsin lära sig om sig själv under en livstid? Jag tror att jag förstår mig själv lite bättre genom det kreativa uttrycket. Jag använder det i det syftet. För att ta itu med de jobbiga delarna. Den inre skuggan, som Carl Gustav Jung skriver. Jag försöker lära känna min skugga, men det är svårt. Att göra musik gör att jag mår bättre.

På vilket sätt?

– Jag var vild när jag växte upp, nästan okontrollerbar. Den ilskan som fanns, vart tog den vägen? Försvann den i och med puberteten eller att jag lyssnade på själshelande musik? Man har ju bara ett experiment på sig. Jag vet inte hur jag skulle må utan musik. Många utomlands tror att jag för en väldigt dyster ensam tillvaro, om man tolkar mig utifrån musiken jag gör. Men när de träffar mig får de en glad, sprallig snubbe.

Blir de besvikna?

– Kanske de blir! Eller förvånade mest. Många artister i genren visar sig inte för publiken mer än när de står på scen, men jag är ute och hänger hela tiden. Det finns nog både fördomar och förväntningar.

FAKTA

Namn: Peter Andersson
Ålder: 49 år
Yrke: Elektronisk musiker och producent
Ort: Boxholm
Verk i urval: Prospectus I (1993), In Sadness, Silence and Solitude (1997), The Empty Hollow Unfolds (2000), Daemonum (2021).