Sebastian Ahrenberg har ägnat hela sitt liv åt en musikgenre som knappt existerar i Sverige: drum and bass. Under artistnamnet Seba är han en av genrens stora. Han turnerar världen runt och är glad att han inte flyttade till England som ung.

Varför tror du att din musik funkar så bra utomlands?

– Drum and bass är inte svensk musik, det är brittisk musik. Just det faktum att jag verkar i Sverige har påverkat det jag gör otroligt mycket. Jag lever inte i en drum and bass-kultur. Jag lever i en technokultur. Mina ungdomskompisar är technoartister som Jesper Dahlbäck, Adam Beyer och Cari Lekebusch. Det jag gör skiljer sig ganska mycket från brittisk drum and bass och det uppskattar folk.

Hur tog din karriär fart?

– När jag satte igång för 20 år sedan fick jag bokstavligen beställa skivor per telefon från England för de fanns inte att få tag på här. Jag ringde skivbutiker och provlyssnade genom luren. När jag började göra egen musik så skickade jag den direkt till London, bland annat till en av genrens största, LTJ Bukem. Vi spelade på festivalen Fanclub i Stockholm och efter mitt set kan han fram och bad mig om en låt jag gjort. Sedan släppte jag skivor på hans bolag i flera år tills jag startade min egna etikett Secret Operations. Idag släpper jag på flera bolag, som Hospital och Metalheadz.

Drum and bass var ju ändå rätt coolt i Sverige ett tag i slutet på 90-talet?

– Det fanns några större svenska skivbolag som ville vara del av ravekulturen. Vid ett tillfälle gjorde vi faktiskt en reklamjingel till Blossa julglögg. Sedan dog det ganska kvickt. Det är invecklad musik. Inte alla klarar av den. Om vi pratar klubb och dans är det mycket lättare att ta till sig house eller techno, för rytmerna är enklare. Drum’n’bass liknar jazzmusiken. Lite mer friform.

Varför fastnade just du?

– Just därför, det är fritt. Och komplexiteten kanske. Det har inte spelat någon roll att det inte finns någon fungerande scen här. Jag är ganska hängiven, jag ger mig inte. Jag valde tidigt att ha ett vanligt jobb för att slippa kompromissa. Till vardags är jag resurspedagog på en skola. Jag tjänar nästan inga pengar alls på min musik, men jag har valt att göra den musik jag tror på, vilket har hållit mig aktiv i en musikgenre i snart 30 år. Det är det viktigaste rådet jag ger till unga musiker. Du måste göra musik du tror på till 100 procent. Inte vad du tror ska funka.

Hur skulle du beskriva scenen idag?

– Det är en liten, men väldigt dedikerad och varm musikvärld. Det finns en stark gemenskap, inte så mycket attityd, kanske för att genren är så pass liten. Mer glädje. Jag ser inte andra artister som rivaler, utan som mina kollegor. När jag hör en låt som är riktigt bra blir jag först besviken på mig själv, sedan varm inombords och inspirerad. Och måste göra något lika bra!

Vad betyder den internationella publiken för dig?

– Den är allt. Hade inte jag fått den internationella responsen hade jag aldrig fortsatt så här länge. Om man öppnar en liten krog och ingen kommer och äter, då stänger man krogen. Såklart behöver jag folk som uppskattar min musik annars skulle det inte vara roligt.

Hur pass ofta möter du din publik?

– Före pandemin var det en till två spelningar i månaden, framför allt i England men ganska mycket Tyskland, Tjeckien, Polen och Holland. Men just nu är det cirkus. Någon månad är det tre spelningar och sedan tre månader tomt. Tidigare har jag varit en hel del i Ryssland, på ställen som jag inte ens visste fanns. Rest åtta timmar på inrikesflyg, från Moskva till Vladivostok.

Hur är drum and bass-scenen där?
– Den är ganska lik resten av världen, bortsett från att de är väldigt tacksamma för all musik som de får. Spelar man i Tyskland kanske någon kommer fram efter spelningen och dunkar en i ryggen. I Ryssland är det på en helt annan nivå. Där står tjugo pers i kö med tjugo vinyler som de vill att man signerar.

Så jag gissar att balansen mellan din nationella och internationella verksamhet är ganska skev?

– Den är rätt uteslutande internationell. Men med små undantag. I många år hade jag inget hopp alls om en scen här i Sverige, men då och då dyker det upp unga människor och så händer det något en stund. Jag spelar kanske en till två gånger per år här. Men då kan jag å andra sidan göra galna grejer; en tjej hörde av sig nyligen, hennes kompis skulle fylla 30 och de skulle festa hela helgen i ett hus, kunde jag komma och spela? Absolut! Det gjorde jag gratis, bara för att det var kul.

Vad sysslar du med just nu?
– Jag har ägnat det senaste året åt att bygga ett hus. Nu återgår jag så sakteliga till studion för att äntligen börja göra ny musik.

FAKTA

Namn: Sebastian ”Seba” Ahrenberg
Ålder: 48 år
Yrke: Artist, dj och musikproducent inom drum and bass
Ort: Stockholm
Verk i urval: Hide the tears (2016), No one dies (2018), Evergreen (2019), Lviv (2020).