Foto: Hillside Projects.

Hillside Projects

Tre frågor till Hillside Projects, Emily Berry Mennerdahl och Jonas Böttern, residensstipendiater vid IASPIS i Stockholm, november 2023 – april 2024

Varför sökte ni residens vid IASPIS i Stockholm och vad hade ni för förhoppningar?

Vårt huvudmål var att utforska och fördjupa den performativa aspekten i vår praktik och detta ville vi göra genom att använda ateljén på IASPIS som en scen för en performativ akt som ständigt aktiverades av vår egen närvaro samt interagerade med de andra konstnärerna på plats, gäster samt IASPIS personal. Varje arbetsdag skulle börja med att vi klädde oss i olika kostymer som hängde på en klädhängare i ateljén. En scenografi skulle byggas upp och vår arbetsplats användas som ett slags kontor/teater där vi jobbade 9-17 dagligen med vår dörr öppen de flesta tider och dagar. Vår främsta förhoppning var att verkligen använda vår tid på IASPIS till att utforska vårt eget samarbete inom Hillside Projects men även samarbeten med andra. Det var även viktigt för oss att vara en aktiv del i samtal och utbyten med konstnärer och andra aktörer inom konstscenen, internationellt men även lokalt och med kollegor i Sverige.

Vad jobbade ni med under tiden på IASPIS i Stockholm? Påverkade sammanhanget och platsen ert konstnärliga arbete och process på något sätt?

Vi jobbade främst med postproduktionen av ett videoprojekt och en performanceföreläsning inom ett pågående arbete som heter “The Scavenger Collapse.” Vi skrev manus, testade olika tillvägagångssätt hur performanceförläsningen kunde ta form, utforskade scenografi och koreografi i relation till hur man berättar historier, spelade skivor, och bjöd in våra kollegor och gäster till vårt “kontor/teater”. Utöver detta utvecklades flera konceptuella verk i respons till vårt dagliga arbete. Sammanhanget och platsen påverkade vår process på så många positiva plan. Vi kände ett enormt stöd från IASPIS och våra kollegor. Vi hade möjlighet att regelbundet samtala om våra idéer och utmaningar med kollegor och gäster samt förankra vårt samarbete inom vår praktik genom att experimentera med men också ge det tid och utrymme att få fördjupas och på så sätt kontextualiseras. Vi träffade andra residensgäster som inspirerade och där kollegiala och vänskapliga relationer fortskridit även efter vår tid på IASPIS. Mot slutet av vårt residens hade vi möjlighet att presentera och testa en ny performanceföreläsning under Open Studios, ett verk som sedan fortsatt att presenteras i olika sammanhang.

Vad skulle ni säga till andra konstnärer som överväger att söka till ett residens?
Vilka fördelar tycker ni att de inte bör missa? Vad tar ni främst med er från residensperioden?

Var på plats. Utgångspunkten för ett lyckat residens för oss var verkligen att vara på plats så mycket som man har möjlighet till. Ett residens på IASPIS blir vad du gör den till, det är helt öppen och fritt för dina egna önskningar, så om man vill läsa böcker hela dagarna kan man göra det alternativt jobba fokuserat på ett pågående eller nytt projekt. Samtidigt så finns det otroligt mycket kunskap och hjälp att få. IASPIS personal har stora nätverk och kunskap och är behjälpliga i alla situationer. Se till att tänka kring vad du vill få ut av din vistelse redan innan, i den mån det går, då har du större möjlighet att förverkliga dina mål. Tiden går snabbt så det är bra att ha en god tidsmarginal i att planera specifika möten eller besök.

En annan minst lika viktig del är de andra konstnärerna på plats, se till att skapa ytor och tid för samtal och gör saker tillsammans så skapas förhoppningsvis band och relationer som håller långt mycket längre än residensperioden på IASPIS. För egen del lyckades vi skapa både arbetsrelationer och vänskaper med flera andra konstnärer som delade vår residensperiod och det är helt fantastiskt. Vi har blivit en del av varandras projekt och liv.