Babel Between Us

Babel Between Us var ett globalt tvåårigt litterärt experiment med 18 författare och 9 etnografer. De skapade en kartografisk värld genom samarbete, fiktion och etnografi. Projektet utforskade om digital etnografi kunde hjälpa skrivprocessen, där författarna skrev i ett forum och etnografer analyserade texten i realtid. Arbetet resulterade i ett korpus av sammanvävda texter och en konceptkarta över fiktionen och en projektmytologi.

Projektet finns på https://babelbetween.us där alla texterna, etnografin och koncepten kan utforskas. Metoden har vidareutvecklats av projektets samarbetspartner Edgeryders till projektet Playful Futures (https://coeso.hypotheses.org/4267), ett rollspel om klimatförändring där deltagarnas interaktioner analyseras etnografiskt med samma teknik som användes i Babel Between Us. Ur rollspelet växer det fram en kollektiv intelligens ur deltagarnas gemensamma fantasier, tankar och idéer om framtiden.

Förste bedömaren

Samskrivande är en konstnärlig metod inom litteraturen som innebär flera utmaningar, och som kanske därför fortfarande är en marginell företeelse. En av de stora utmaningarna är möjligheten för de deltagande skribenterna att få överblick över det skrivna materialet, och det här projektet testar etnografi som metod för att analysera, kartlägga och presentera det samskrivna verket på ett sätt som kan driva processen framåt. Projektet äger rum i det digitala och använder styrkan hos befintliga digitala verktyg för att uppnå litterära mål – på ett effektivt och fokuserat vis.   Slutproduktens digitala del är motiverad och innebär ett meningsfullt utforskande av hur icke-linjärt berättande kan presenteras på nya vis. Den fysiska utställningen är inte lika motiverad. Här sticker projektet iväg i en annan riktning än konceptet som jag sammanfattar som ”samskrivande med digitala verktyg och etnografi” och man väcker andra frågor, om överföring från digitalt till fysiskt, om rumslighet etc. Frågan är om inte dessa stora och komplexa frågor (kopplade till den fysiska utställningen) förtjänar ett projekt i sig.

Projektets svaghet är att det inte finns några ramar för berättelsen från start, i form av tematik, påbörjat världsbygge eller karaktärer att utgå från. Fördelen med detta är att processen blir mer öppen och kan ge mer oväntade resultat. Nackdelen är att det är svårt att förutse resultatet och det är svårt att avgöra om tre iterationer (av samskrivande och berättaretnografi) räcker för att nå fram till ett konstverk som är tillräckligt moget för spridning. Eftersom innehållet inte är definierat har jag gett relativt lågt omdöme på den punkten, men inte det lägsta eftersom potentialen för ett intressanta innehåll är stor tack vare de innovativa metoderna.  För att få högsta omdöme för metodiken skulle projektet även presentera en idé om vilket typ av skrivande man bjuder in skribenterna till. Är det utforskande, gestaltande skrivande? Samskriver man ett icke-gestaltande källmaterial (i likhet med TV-seriernas ”biblar” som innehåller alla karaktärs- och miljöbeskrivningar i sammandrag, synopsis, genomgång av berättarvärldens regler etc)? Vilken litterär genre gäller? Etc. Som sagt, allt detta kan besvaras av processen, men det gör startsträckan mycket längre och det medför större risker för konflikter.  Projektbeskrivningen visar att det finns tillräcklig kunskap kring etnografi för att komma igång med projektet, men ger inte svar på frågan om det finns tillräcklig kunskap om det litterära samskapandets utmaningar (hur funkar kanonisering av texter, dvs när förvandlas en idé/ett förslag till faktum? Vem avgör det? Hur löser man till motsägelser i berättelsen? etc.) Trots dessa brister är projektets grundidé solid: att utforska hur samskrivande kan utvecklas med hjälp av etnografi. Detta är smart och har stor potential för litteraturens utveckling.

Andre bedömaren

Kollektivt skrivande i dialog med digital etnografi är ett outforskat område. Det finns i projektet en sorts inbyggd rivalitet mellan å ena sidan författarna och å andra sidan etnograferna. En rivalitet som påminner om ett sällskapsspel eller en doku-såpa på teve. Det är ett tilltalande projekt eftersom det betonar leken lika mycket som allvaret. Resultatet och projektets olika utvecklingsfaser kan säkert innehålla både stunder av underbar klarhet respektive förvirring. Ställer mig dock frågan om det är nödvändigt att göra en utställning kring arbetet. Utställningsformatet kan ta död på ett annars lekfullt, lovande och viktigt samarbete. Dess självklara presentationsform är på internet.