Det långa sorlet

Det långa sorlet för samman modern kommunikationsteknologi med torgets historiska roll som en plats samtal genom att binda samman alla Sveriges torg till ett. Meddelandena virvlar i ett flödande moln av ord ovanför dig på torget, och du kan själv påverka molnets innehåll och form genom att skriva och läsa vad andra skriver. I en tid som präglas av allt mer digital sammankoppling och fysisk isolering så frågar Det långa sorlet om det finns andra sätt att strukturera virtuella offentliga platser.

Det långa sorlet visades som ett av de tio virtuella verken i Vävda rum, Sveriges första rikstäckande utställning med offentlig virtuell konst, som ägde rum sommaren 2023. Verket ställdes ut på 160 torg över hela landet, och över 3000 meddelanden skrevs. Efter Vävda rum har verket hyrts in av ett antal mässor och festivaler, bland annat på Folk & Kultur i Eskilstuna, och har även ställts ut i en traditionell gallerikontext på Annka Kultys Gallery i London.

Förste bedömaren

Det finns flera intressanta undersökningsområden och gränssnitt i ansökan, den verkliga/ analoga världen och den digitala, att deltagarna delar en fysisk upplevelse utan att vara på samma geografiska plats eller att ”torget” skapas av kroppar som finns på olika platser samt att deltagarna genom interaktion tillsammans styr eller kontrollerar verkets/ skulpturens form i vad som framträder som tydligt och vad som blir mindre tydligt. Allt från digitala kommunikationsnätverk och social media, offentlig konst, deltagardriven kultur, torget som samhällsinstitution, nya visualiseringstekniker, virtuell graffiti och konkret poesi nämns i ansökan.

Det är ändå svårt att genom ansökan få en bild av vad verket/ skulpturen i sig blir en upplevelse av. Vilket är innehållet eller temat?. Ett ”gränsland mellan ett moln, ett solsystem och en cellvävnad”, ”ett hålrum där ord rinner ut i typografisk fågelsång” står det i ansökan. Kanske hade ansökan mått bra av ett tydliggörande exempel även om frågan om vad som kan hända och uppstå om att vi lämnar allt fritt lockar. Jag läser att det handlar om konkret poesi, grafisk organisering och att deltagarna bestämmer innehållet eller att det är offentlig konst, sociala nätverk och text. Men det blir ändå flyktigt för mig. Kanske är det lockelsen i den tekniska möjligheten som gör innehåll och tema något underordnat. Ansökan väcker många frågor hos mig men jag blir också sugen på att låta mig svepas med. Tekniken finns där och varför inte låta den undersökas konstnärligt tänker jag först när jag läser ansökan, men verket vill undersöka om konsten är bättre lämpad att skapa digitala platser och att använda digitala verktyg än de ingenjörer och den marknad som nu utvecklat existerande plattformar. Ett post-online internet som kräver om inte annan teknik så annan användning av tekniken, detta presenteras som något ”ännu icke förgivettaget”.

Verket uppförs i alla landets tätorter genom anlitad lokal aktör. Det beskrivna nätverket finns i hela landet genom folkrörelsesverige och Sveriges konstföreningar. Min läsning blir att projektet håller sig inom konst- och kulturfältet genom dessa samarbetsparter samtidigt som ambitionen att aktivera hela landet kan möjliggöra att andra sektorer också berörs inte minst då genom den samtida aktiveringen av det offentliga rummet ”torget”. Både behov, tekniska möjligheter och motiv förefaller ordentligt omvärldsbevakat. Det finns dock en del exempel på konstprojekt med liknande undersökningsområde som inte hänvisas till i omvärldsbevakningen.

Ambitionen att utveckla ett nytt skriftspråk där nya världar och nya rum kan bryta mot textens låsning i tid och rum på samma sätt som skriftsmässiga revolutioner som Babylonska lertavlor, Gutenbergs tryckpress, och internet är också ett mycket högt satt mål och en sådan utveckling får förmodas föregås av att flera aktörer undersöker liknande saker samtidigt.

Andre bedömaren

Projektets omfattning håller en hög trovärdighet med övertygande förundersökningar och kunskaper. Det bärande är texterna som okontrollerat skrivs av vem som helst och flödar in i verket i en slags oändlig poesi, i uppjagad älvdans eller som vandrande svarta hål; så har även beskrivningen sin poesi. En oformlig massa av text i ständig förändring och att låta andras tankar regna över oss… är det verkligen inte något mer vilsamt vi längtar efter i staden där vi ständigt matas med information. Men istället för att störa sig på konsten i det offentliga rummet ges enkelt möjligheten att välja vem som vill delta och vem som vill se konsten med hjälp av sin mobil.