Kommunpoesi

Projektets huvudspår var att varje vecka lära känna något som var en del av kommunen, i dess vidaste bemärkelse, och sen skriva en dikt om och till det poeten lärt känna. Under året skrev poeten kommundikter om allt från LSS-projekt och golfbanor till en historisk riksdagsperson och en församling. Vissa av dikterna fick konstnärer i uppdrag att gestalta, i syfte att presentera en ny typ av poesi på ett nytt sätt.

Några månader efter projektets avslut 2021 släpptes boken om året som kommunpoet: ”Sveriges första kommunpoet”. Våren därpå genomfördes en större utställning i Glasets Hus i Limmared, med fokus på de konstnärliga gestaltningarna. Därefter en rad föreläsningar på bibliotek och konferenser runtom i landet. Projektägaren fortsätter att arbeta med Dikta dig som utgångspunkt och har på sistone diktat bland annat skammen hos Bergmanveckans besökare, byn Röstånga och Föreningen för kommunal statistik och planering.

Förste bedömaren

Korsningen mellan subjektivitet och val av format för publicering av dikter – som varierar beroende på respektive diktsubjekt – är annorlunda i relation till en stor del av det samtida litterära fältet. Innehåll och tematik är, som projektbeskrivningen också visar på en medvetenhet kring, inte unikt. Att låta objekt, platser och sammanhang i kommunen utgöra en bas för lyrik ligger i linje med många andra litterära verk. Projektbeskrivningen uttrycker ändå en ambition om att gå något längre när det kommer till att vända på det subjektiva än vad som annars är brukligt, vilket bedöms stärka projektet.

Projektet visar upp en väl genomtänkt metodik, där såväl processer som tillvägagångssätt är relevanta för att nå ett diktverk av hög kvalitet och litterär relevans. I hänseende till bidrag från Kulturbryggan kan dock projektet ha en del kvar att önska för att det ska bedömas som väsentligt annorlunda. Projektet har en del förslag på samverkan som i sig skulle kunna vara av annorlunda karaktär. I ansökan har de i regel en skissartad karaktär, och det är svårt att avgöra om samverkan är förankrad utöver att de är uppslag och idéer. Den här punkten kan utvecklas och bli mer konkret.

Kunskapsnivån bedöms vara hög, med en bra omvärldsbevakning i det närliggande litterära fältet. Projektet har i många drag likheter med att vara ett mer ordinärt litterärt projekt. Kulturbryggans krav på att projekt ska vara nyskapande till sin form ställer andra frågor och krav, än endast de innehållsliga och litterära. De uppslag som finns kring att publicera verken i olika delar av staden, i anslutning till sin ”källa”, är ett bra exempel på något som i grunden har ett högt litterärt intresse, men som samtidigt inte kan anses radikalt annorlunda i sin form, jämfört med andra konst- och kulturprojekt som tar plats i stadsrummet.

Andre bedömaren

Att gestalta dikter i relation till situationen för varje dikt (t.ex. en dikt om betongfabriken gjuts i betong och placeras offentligt) skapar en mängd olika fysiska, komplexa och berörande former för presentation bortom den tryckta eller sceniskt gestaltade dikten. Det överbrygger en vanemässig uppdelning mellan vardag och konst. Projektet låter en kommun med alla beståndsdelar tala i egen sak, bli subjekt. Det problematiserar ett förenklat eller distanserat sätt att relatera till samhället, och kan bidra med ny förståelse genom att synliggöra och skänka agens till det till synes abstrakta eller objektifierade. Dessutom lyfter det den rikedom av många samverkande institutioner, platser, arenor, företag mm som tillsammans utgör en kommun, vilket kan ge förnyad förståelse och expandera berättelsen om det lokala.

Projektet bidrar genom sin vardagliga och materiella tematik till att vidareformulera den experimentella situation där poesin verkar. Det finns en ”dogma”-attityd i projektets uppbyggnad enligt formeln; en del av kommunen och en gestaltad dikt per vecka i ett år. Plus att varannan månad bjuda in en konstnär som främst arbetar i ett annat medium än dikt för att ge ytterligare komplexitet åt verken. Det är en starkt formulerad metod som med sin ackumulation av dikter i vardagen bildar en kritisk massa som skapar mening. Projektets metod bygger på en stark förankring i kommunens vardag vilket också underbyggs i ansökan. Parallellt förs en projektdagbok vilket ger projektet en attityd av konstnärlig forskning.

Tolkningar av vardagen genom dikt och andra konstnärliga gestaltningar är i sig inte ovanlig, men projektet är ett samskrivande mellan en diktande person och en kommun. Det går knappt att omfatta denna samverkan och idén tycks mig helt egen. Det bygger på en slags inlevelseförmåga som liknar andra typer av samverkan (skådespeleri, terapi, översättning). Ansökan lyfter ett flertal väsentliga praktiker som alla har en parallellitet till projektet, men den visar också på hur det skiljer sig från dessa och vilka dilemman som kommer behandlas här. Projektet är mycket omfattande, det kommer vara ett sätt att leva under tiden som det bedrivs, vilket i sig inte behöver vara något som bör undvikas men noteras.