Zonen

Liksom i Tarkovskijs film gick projektet in i den förbjudna Zonen för att söka efter det rum som sägs förverkliga hjärtats innersta sanning, och liksom stalkern kastades en mutter i taget och lät intuitionen staka ut vägen. I den första muttern samtalade Nina Jeppsson med ett andligt medium och en professor i kvantfysik. Sökandet genererade konstnärligt material i form av musik, videokonst, poesi och dokumentära filminspelningar. Visningar av vandringen i Zonen skedde vid Ställbergs Gruva sommaren 2022.

Idag, år 2024, är långfilmen Zonen på väg att bli klar, skulpterad ur det rika och oväntade material som skapades under projektet. Zonen är en hybridfilm: det är en dokumentation av en konstnärlig resa i Tarkovskijs fotspår och samtidigt en filmpoetisk gestaltning av ett andligt uppvaknande. I skrivande stund är klippning och grade klart, ljudläggning är under arbete och projektgruppen undersöker hur och var filmen ska möta sin publik.

Förste bedömaren

Slutresultatet kommer att presenteras på ett inte alltför ovanligt sätt; genom film, ett ljudverk och ett scenkonstverk,  men det som skiljer sig från andra scenkonstverk är att man kommer att använda  ovanliga medel. T.ex. ett andligt medium, med hjälp av en professor i kvantfysik och också hur ljudet kan förkroppsligas.

Innehållet är annorlunda i och med att man ämnar undersöka tid och rum genom både ett medium och med hjälp av kvantfysik vilket kan resultera i ovanliga samarbeten både i process och metod. Sedan används även konventionella konstområden i process och slutresultat. Samverkan mellan traditionell process och framställning med kvantfysik och andligt medium är en ovanlig kombination i scenkonstbranschen.

Ansökan berättar om relevant och också god omvärldsbevakning och ställer både frågor och analyser kring de ämnen man ska utforska och den forskning och litteratur som redan finns som underlag för att söka vidare i just detta projekt.

Andre bedömaren

Ett tredelat allkonstverk där både film, samtal, ljudkonst och scenkonst ingår, är stort, omfattande och absolut annorlunda. Inte väsentligt annorlunda, men projektet verkar innehålla en modig uthållighet, som skiljer sig från en sedvanlig teateruppsättning. Att från konstnärligt håll undersöka vetenskapen, i det här fallet fysiken och kvantfysiken, är inte ett helt nytt grepp men fortfarande ett ovanligt tema. Det säregna i detta innehåll är blandningen mellan det som tänks och det som känns, det synliga och det osynliga.

En fråga jag har är att det är många trådar i det tänkta innehållet, andligheten – som nämns i samband med en guru samt med en andlig vägledare/medium, vetenskapen och kvantfysiken – där det finns kontakt med en kvantfysiker, samt Tarkovskijs film Stalker. Allt detta är många olika grenar som har samband som skall undersökas, men som också upplevs som eventuellt stort. Det finns en sällsynthet i att utgå från samtal mellan vetenskap, andlighet och konst. Samt det meta i att detta samtal i sig är baserat på ett samtal i en film. Att sedan skapa ljudkonstverk ovanpå det och till sist en scenkonstföreställning, är samtidigt en fördjupning och kan tyckas en omväg. Omvägen i sig är ett konstuttryck som är ovanligt.

Att låta de olika konstverken stå för sig själv för att sedan föra samman dem anser jag vara sällsynt och annorlunda. Samverkan och samarbete mellan professor i kvantfysik, ett medium och scenkonstnärer är en spännande och sällsynt kombination. Detta kommer helt säkert föda nyskapande konst. Det verkar som att kunskapsnivån i projektet är hög samt relevant för projektidéns utformning, innehåll och plan.